Riksrevisionen publicerade i tisdags en rapport om det kommunala inkomstutjämningssystemet. Fokus i rapporten ligger på vad systemet har för tillväxteffekter. Emelie Värja, forskningsansvarig på Kommuninvest, ger sin syn på de viktigaste slutsatserna.
Är det rimligt att säga att rapporten kommer fram till ett slags icke-resultat?
– Ja, på sätt och vis kan man nog göra det. Genom att gå tillbaka och studera konsekvenserna av tre regeländringar i systemet försöker Riksrevisionen isolera inkomstutjämningens påverkan på tillväxten i skatteunderlaget. Men man fastnar i metodmässiga problem och lyckas inte identifiera några tydliga kausala samband. Man når inte fram till något entydigt svar på vilken effekt utjämningen eventuellt har på tillväxten.
Riksrevisionen utgår från en föreställning om att inkomstutjämningen skulle hämma tillväxten. Var finns logiken i en sådan argumentation?
– Syftet med systemet är att skapa likvärdiga ekonomiska förutsättningar och att erbjuda likvärdig offentlig service oberoende av hur höga eller låga inkomster invånarna har i en kommun. Ser vi till spridningen i skattekraften över Sveriges kommuner så är ett utjämningssystem helt nödvändigt. För att ta ett aktuellt exempel så gör systemet att effekterna på skatteunderlaget av Covid-19 sprids över samtliga kommuner istället för att drabba vissa kommuner väldigt hårt.
Utan inkomstutjämningssystemet skulle en kommun kunna påverka sina intäkter antingen genom att höja skatten eller genom att öka skattekraften. Men med systemet finns endast det första alternativet kvar. Detta blir extra gynnsamt genom att de negativa effekterna på skattekraften av en höjning av skattesatsen inte behöver tas av den enskilda kommunen då en minskad skattekraft istället ger ökad utjämning. Det andra alternativt är tvärtom mycket ogynnsamt. En kommun som ökar skattekraften får samtidigt ett minskat bidrag via inkomstutjämningen. Nettoeffekten blir nära noll. Teoretiskt sett är incitamenten för att driva fram en ökad skattekraft nästan obefintliga.
Hur ser det ut i praktiken, om detta är något som det faktiskt tas hänsyn till, vet vi fortfarande inte. Riksrevisionens visar att situationen är mer komplex än så, men kan tyvärr inte ge något klart svar. Rekommendation blir istället att fortsätta att löpande analysera frågan.
Vad bör kommunsektorn ta med sig från Riksrevisionens granskning?
– Det är inte helt uppenbart. Det finns en hel del nyttig kunskap i denna relativt gedigna rapport. Men i slutsatserna når den alltså inte särskilt långt.
En sak att notera är att ganska många kommuner verkar jobba med ett bredare perspektiv. I enkäter visar det sig att kommuner ofta ägnar sig åt tillväxtfrämjande åtgärder oavsett om dessa har effekt eller inte på de egna intäkterna. I tillväxtarbetet ser man i första hand på faktorer som ökad befolkning och fler arbetstillfällen. Just kopplingen mellan skattekraft och intäkter ges inte någon avgörande roll. Om orsaken till detta är att en ökad skattekraft inte har effekt på intäkterna får vi alltså inte svar på.
