Kommuninvest publicerade igår en fokusrapport på temat: ”Det finanspolitiska ramverket – med fokus på kommunsektorn”. Rapportförfattaren, analytiker Erik Törnblom, ger oss en fördjupad guidning genom några av huvudpunkterna.
En grundläggande faktor som du pekar på är att leveransen av välfärd i Sverige i stor utsträckning sker på lokal och regional nivå. Är detta unikt?
– Den svenska – och nordiska – välfärdsmodellen är mycket decentraliserad. Det stämmer. Detta är en viktig sak att ha med sig i analyser och jämförelser. Offentlig verksamhet, sett till både konsumtion och investeringar, sker i hög grad i kommunsektorn. Detta innebär också att en relativt stor del av behovet av extern finansiering ligger på lokal och regional nivå. Trots att skuldsättningen generellt sett är låg i den offentliga sektorn är Sverige det land inom EU där kommunsektorn 2018 hade den högsta skuldnivån i förhållande till BNP: 11 procent. Bara Norge, utanför EU, låg högre med 16 procent. Så ja, det kommunala självstyret är unikt starkt i Sverige. Ska man prata offentliga finanser måste man alltid ta stor hänsyn till dynamiken inom kommuner och regioner.
En viktig sak i sammanhanget är att svenska kommuner i hög grad äger bolag, framförallt inom fastighets- och energisektorn, och att detta, i kombination med användandet av kommunala internbanker, bidrar till den relativt sett höga skuldnivån.
Kommunsektorns ekonomi hade börjat sättas under press redan före krisen. Nu talar mycket för att den pressen, i krisens efterdyningar, kan öka. Vad får det för konsekvenser för möjligheterna att klara att hålla investeringsnivåerna uppe?
– Investeringstrycket har varit stort under några år – och kommer att fortsätta vara stort även framöver. Detta är tydligt. För att möta behoven hos en växande befolkning, med en högre andel yngre och äldre, måste det byggas många fler förskolor, skolor, äldreboenden och sjukhusenheter. Samtidigt finns det stora renoverings- och upprustningsbehov i äldre fastigheter, infrastruktur och VA-system.
Även om resultaten har varit goda under de senaste åren så har kommunsektorn i denna ”investeringsboom” uppvisat en sjunkande självfinansieringsgrad av investeringar. Därmed har den externa finansieringen ökat markant. Och därmed börjar vi, särskilt om coronakrisen och dess efterverkningar slår mot resultaten, hamna i ett läge där det kan komma att krävas statligt stöd för att hålla investeringsnivåerna uppe. Det är klart att det i viss mån går att prioritera och omdisponera i investeringsplaneringen, men i grunden finns det mycket som verkligen måste göras.
Om staten ska gå in på investeringssidan – hur ska det kunna ske utan att det kommunala självstyret naggas i kanten?
– Det som i någon mening tillhör välfärdens kärna tror jag att kommuner och regioner även fortsättningsvis i hög utsträckning bör svara för på egen hand. Detta gäller inte minst sådant som förskolor, skolor, sjukhus och äldreboenden. Men på andra områden ser jag inga egentliga problem – utan tvärtom klara fördelar – med att staten går in med stöd. Inom digital och fysisk infrastruktur, i form av exempelvis bredband och VA, skulle statlig support kunna spela en positivt och relativt okomplicerad roll.
Man skulle för statens del även kunna titta lite bredare på stöd till investeringar för att återstarta ekonomin när den akuta krisfasen väl är över. Vi talar alltså klassisk stimulanspolitik för att lyfta konjunkturen och hålla arbetslösheten tillbaka. För sådana satsningar finns många av de mest givande investeringsprojekten troligtvis inom kommunsektorn.
Jag menar att det är viktigt att öppet och prestigelöst ta denna investeringsdiskussion. Om den förs på rätt sätt skulle utfallet kunna bli positivt för samtliga involverade aktörer.
