När civilminister Lena Micko inledde Kommuninvests stämma häromveckan betonade hon något viktigt och intressant: att det kommunala självstyret är en framgångsfaktor för välfärden. Hon pekade på fördelarna i att kunna anpassa verksamheten efter lokala/regionala förutsättningar och konstaterade att utvecklingen av innovationer och nya arbetssätt ofta kan gynnas av att kommuner och regioner kan agera relativt fritt.
Detta var en nyttig nyansering i en debatt som på senare år blivit alltmer ensidig. Särskilt under pandemin har förstatliganden och utökat statligt inflytande allt oftare kommit att framställas som ett slags universalmedicin mot problem och brister i välfärden. Om man bara låter staten ta hand om – vad det nu kan vara – så löser det sig.
Men vi ska inte glömma bort att det finns fördelar med att tillhandahålla välfärdstjänster på lokal nivå. Kommuner har mer information om invånarnas preferenser och kan på det viset erbjuda det invånarna efterfrågar mer effektivt. Det finns också större möjligheter för enskilda individer att påverka hur välfärden ska levereras genom lokala/regionala val.
Det är självklart att staten har en viktig roll. Den statliga styrningen kan och ska ha stor betydelse för i vilken riktning välfärden utvecklas. Det är t o m så att staten behöver ta ett mer aktivt och långtgående ansvar på ett par av välfärdens nyckelområden.
Ett av dessa är digitaliseringen. Alla 290 kommuner är ansvariga för leverans av samma välfärdstjänster. Att hitta 290 digitala lösningar på samma utmaning är inte effektivt. Samverkan räcker en bit, men den går för långsamt. Sverige måste öka takten. Det kan gälla allt från digital nattilsyn och egenmonitorering inom vård och omsorg till en mer avancerad användning av digitala mötes- och utbildningsverktyg inom skolan. Staten behöver bygga upp en starkare och mer enhetlig digital grundinfrastruktur – som hela kommunsektorn sedan kan jobba utifrån.
Men jag ser också – som Micko – att många kommuner och regioner är högst kompetenta som välfärdsleverantörer. Det är klart att det på sina håll finns problem och brister. Men att förstatligande skulle vara lösningen är långt ifrån klarlagt.
När kommunsektorn kritiseras är det inte sällan de små och medelstora kommunerna som hamnar i fokus. Dessa kommuner har blivit ett slags slagpåsar. Det hävdas att de inte har tillräcklig kapacitet och att de inte är särskilt effektiva. Ofta dras alla över en kam.
Nyligen publicerade RKA en jämförelse av effektiviteten i Sveriges kommuner. Man var i studien noggrann med att skapa jämlika jämförelsevillkor genom att ta hänsyn till varierande strukturella förutsättningar. Tittar man här på sambanden mellan effektivitet och folkmängd så finns inget. Småskalighet verkar alltså inte innebära ineffektivt resursutnyttjande. Detta illustreras i figuren nedan för grundskolan, som har det kanske mest utvecklade effektivitetsmåttet. Indexvärdet för effektivitet plottas mot befolkningsstorlek. Inget samband kan skönjas. Skalan är kapad för att se variationerna, men samtliga storstäder befinner sig på ett effektivitetsindex under 30. Ja, de små kommunerna blir kompenserade via utjämningssystemet för högre kostnader för skolskjuts och mindre skolor. Men de lyckas nyttja resurserna lika effektivt som andra kommuner.
Figur 1: Sambandet mellan effektivitetsindex och folkmängd för grundskolan år 2019
Till detta ska läggas att den ömsesidiga samverkan mellan små och medelstora kommuner har utvecklats snabbt. I den Kommunutredning som presenterades förra året fanns en uppdaterad analys. Det samverkas i flera former: kommunalförbund, bolagsform, gemensam nämnd samt avtalssamverkan. Samverkan kan täcka en mångfald av verksamheter: allt från delad telefonväxel och koordinerad upphandling till ett samägt reningsverk, en gemensamt driven gymnasieskola eller en gemensam nämnd för plan- och byggfrågor. Den digitala utvecklingen skulle kunna möjliggöra effektiv samverkan även inom större verksamhetsområden såsom äldreomsorg och utbildning.
Att hitta den rätta balansen mellan statlig, regional och kommunal nivå är i slutändan en politisk fråga. I de överväganden som behöver göras är det dock viktigt att, liksom Micko, konstatera att vissa verksamheter utförs effektivast i en decentraliserad modell. Att förstatliga är inte en universallösning.
Emelie Värja
Forskningschef
emelie.varja@kommuninvest.se
