Frågan i rubriken kan verka retorisk. Men det är den inte. Med regeringens färska förslag om en riskskatt hamnar precis denna frågeställning i skarpt läge igen.
Kommuninvest startades 1986 för att genom samverkan och stordriftsfördelar få bättre villkor på finansmarknaden. Det fungerade. Nu är vi uppe i 292 medlemmar – kommuner och regioner av alla storlekar över hela landet. Genom samverkan har vi skapat en effektivare lösning som alla vinner på.
De små kommunerna får stor nytta av storskaligheten. De erbjuds betydligt lägre räntor hos Kommuninvest än de skulle kunna få av affärsbankerna. Även de större kommunerna och regionerna gynnas. Vissa av dem har egna marknadsprogram. Men eftersom Kommuninvest ofta är billigast väljer de ändå till ganska stor del det alternativet. De har också, precis som alla medlemmar, ett betydande mervärde i Kommuninvests kapital- och likviditetsbuffertar. När det krisar i marknaden är risken stor att de inte kan låna till acceptabla villkor genom marknadsprogrammen. Då blir Kommuninvest ett slags trygg hamn – en oerhört viktig källa till likviditet.
Om riskskatten skulle bli verklighet skulle stora kommuner och regioner sannolikt flytta över lånevolymer till egna marknadsprogram. Eftersom denna upplåning inte beskattas, utan bara upplåningen via Kommuninvest, skulle de egna marknadsprogrammen automatiskt bli mer konkurrenskraftiga. För de små och medelstora kommunerna är dock marknadsprogram inget realistiskt alternativ. De har som regel inte heller några möjligheter att låna till rimliga villkor av affärsbankerna.
När stora kommuner och regioner flyttar bort volymer från Kommuninvest krymper balansräkningen. Det innebär att stordriftsfördelarna minskar. Därigenom får skatten även en dynamisk effekt. Den direkta effekten av skatten, att Kommuninvest ska betala ca 330 miljoner kr per år, motsvarar – om man slår ut det på hela lånevolymen – en genomsnittlig räntehöjning på omkring 7-8 punkter (0,07-0,08 procent). Till detta ska läggas den dynamiska effekten. Hur stor den kommer att bli är svårt att beräkna idag. Men det är viktigt att den inte underskattas.
Detta låter kanske inte som så mycket. Men det är det. Pengarna måste tas från välfärd och välfärdsinvesteringar. Där är budgetarna redan hårt pressade. Om en mindre kommun måste använda ca 0,5-4 miljoner kr per år, och i förlängningen kanske mer än så, på att täcka upp för skatten blir det oundvikligen ett relativt hårt slag.
Riskskatten skulle dessutom adderas till strukturer som redan missgynnar de små kommunerna. Den skulle bli ett slag i raden av slag.
En närmare titt på utjämningssystem och kommunalskatter ger en tydlig bild. Utjämningssystemet är till för att ge likvärdiga förutsättningar för samtliga kommuner och regioner. Trots detta skiljer det idag drygt 6 kronor mellan kommunen med den högst och den lägsta kommunalskatten. Landsbygdskommunerna ligger högst. Storstäder och pendlingskommuner nära storstäder ligger lägst. Skillnaderna ökar också över tid (se figur 1).
Figur 1: Skattesats för olika kommungrupper och över tid
Orsakerna bakom denna skillnad är troligen flera. Att variationer i effektivitet skulle vara den avgörande faktorn har från flera olika håll avskrivits som huvudorsak. Det går inte att generellt säga att mindre kommuner skulle vara sämre på att driva sin verksamhet. I rapporten ”Utjämning av skattesatserna” visar det sig i stället att befolkningsmängd är en av de strukturella faktorerna som samvarierar med denna skatteskillnad. Det finns, i det svenska systemet, en strukturell nackdel i att vara liten. Riksrevisionens granskning av utjämningssystemet visar att det, trots att det efter den senaste reformen omfördelar mer till små och glesa kommuner, inte når hela vägen fram. Småkommunerna är fortfarande ”underkompenserade” – och därmed missgynnade.
Att hela Sverige ska leva är en hållning som är djupt rotad och sägs vara en självklarhet. Men hur arbetar man för att detta faktiskt ska ske?
Tyvärr glöms detta perspektiv gång på gång bort. I skarpt läge tenderar det att bli en icke-prioritering. Så också för regeringen när det gäller riskskatten. Om landsbygdsperspektivet funnits med på ett seriöst sätt i framtagandet av det nu aktuella förslaget hade inte skatteupplägget sett ut som det gör. Då hade man sett till att inte rikta skatten mot kommunsektorn.
Emelie Värja
Forskningschef
emelie.varja@kommuninvest.se
