Rättsligt meddelande: Integritet och personuppgifter. Den här informationen är viktig, så läs noga igenom innan du fortsätter. Genom att fortsätta använda webbplatsen accepterar du vissa villkor.

Emelie Värja, forskningschef

Sätt soliditeten i fokus

Det har på sistone vuxit fram ett allt större intresse för ekonomistyrningen i kommunsektorn. Debatten om centrala frågor – såsom svaga resultat, skuldsättning och finansiering av omfattande investeringar – är nu mer aktiv än den tidigare var.

Detta hör, som det verkar, samman med att skötseln av kommuners och regioners ekonomi har blivit mer komplex och utmanande. 2018 och 2019 var år då många kommuner och regioner uppvisade negativa resultat. Det blev ett slags väckarklocka.

Jag tror att det är både positivt och viktigt att ekonomistyrningen ägnas mer uppmärksamhet. Detta är ett område där det är nödvändigt att tidigt ta tag i annalkande problem.

Den avgörande problematiken, som på allvar börjat sätta kommunsektorns ekonomi under press, är demografin. Andelen äldre stiger, samtidigt som andelen yrkesverksamma minskar, i en växande befolkning. Det ger ökad efterfrågan på välfärd och tilltagande personalbrist. Under pandemin har stora statsbidrag gjort att kommunsektorn levererat höga resultat. Men detta är troligen temporärt. Efter pandemin står kommuner och regioner inför långsiktiga ekonomiska utmaningar som, i hög grad p g a demografin, är minst lika svåra som de såg ut att vara före pandemin.

På 5–10 års sikt är kommunsektorns ekonomi, med rådande trender och förutsättningar, inte hållbar. Finansdepartementet räknar med att välfärden 2026 står inför ett finansieringsgap på ca 50–80 miljarder kr. Det kommer att krävas en rad insatser, från statens sida och inom kommunsektorn, för att skapa långsiktig balans.

En del i detta kan vara att kan vara att se över ekonomistyrningen. I en sådan översyn uppfattar jag att det bli allt tydligare att soliditeten – och särskilt den långsiktiga soliditetsutvecklingen – bör lyftas fram och ges en mer central roll. Särskilt med de höga investeringsnivåer som kommunsektorn sedan ett antal år tillbaka ligger på behöver man ta hänsyn till tillgångssidan för att förstå dynamiken i ekonomin. I det avseendet är soliditeten, där det egna kapitalet ställs i proportion till den totala tillgångsmassan, en given faktor att förhålla sig till. Ofta kan detta helhetsmått vara det mest lämpliga sättet att beskriva kommuner och regioners finansiella styrka.

En mer aktiv styrning mot soliditet skulle inte bidra så mycket till att balansera inkomster och utgifter. Men ett sådant grepp skulle, utöver den högst rimliga uppmärksamheten kring tillgångssidan, kunna säkerställa att det egna kapitalet inte urholkas samt att mål och planer realt sett konsoliderar ekonomin. På så vis skulle det gå att bygga den långsiktiga hållbarhet som krävs – utan att övervältra kostnader för dagens välfärd på kommande generationer.

Det är inte bara jag som tittar allt närmare på soliditetsmåttet. Tvärtom. Här rör det på sig en hel del. Regeringen har, exempelvis, valt att använda negativ soliditet som nyckelkriteriet för vilka kommuner och regioner som ska anses ha en så svag ekonomi att de ska kunna få stöd av den nya kommundelegationen.

Men om man ska styra mot långsiktig soliditetsutveckling – hur gör man då i praktiken?

Först behöver man göra en bedömning av om man ska styra mot ökad, konstant eller minskad soliditet. Var står kommunen/regionen i nuläget? Vad krävs för att säkra den långsiktiga ekonomiska hållbarheten?

Sedan kan man med fördel använda noggrant preciserade resultatmål för att driva soliditeten i den riktning som man valt. Resultatet påverkar soliditeten via självfinansieringen av investeringarna och det egna kapitalet. Det senaste decenniet har flera regioner bitvis haft påtagligt låga resultat. Ett ganska stort antal kommuner – egentligen alldeles för många – var 2018–2019 nere på negativa balanskravsresultat. Därmed borde det finnas god förbättringspotential i att jobba mer noggrant och systematiskt med både kort- och långsiktiga resultatmål.

I figur 1 ges en bild av hur det hela hänger ihop. Där illustreras, med siffror på koncernnivå för perioden 2010–2019, för var och en av kommungrupperna både det resultat som i genomsnitt registrerats och det snittresultat som krävts för att hålla en konstant soliditet exkl ansvarsförbindelsen. I 7 av 9 kommungrupper var den faktiska resultatnivån högre än den nivå som var nödvändig för att upprätthålla en konstant soliditet. I de återstående två grupperna, ”Landsbygdskommun” och ”Storstäder”, var det tvärtom. Där bidrog resultatnivåerna till en försämrad soliditet.

En intressant observation är den stora variationen mellan kommungrupperna vad gäller den resultatnivå som krävdes för konstant soliditet. Där denna nivå var som högst, i gruppen ”Storstäder”, låg den så högt som nära 9 procent. Där nivån var som lägst, i gruppen ”Landsbygdskommun med besöksnäring”, landade den i stället strax över 2 procent. Detta visar på betydelsen av att, utifrån lokala/regionala förutsättningar och organisationsstrukturer, jobba aktivt och flexibelt med resultatmålen.

Att med hjälp av precisa resultatmål styra mot långsiktig soliditetsutveckling är varken nytt eller revolutionerande. I vissa kommuner och regioner jobbar man redan utpräglat med kombinationen av dessa båda faktorer. Men det är samtidigt tydligt att många kommuner och regioner, särskilt på längre sikt, nog skulle kunna vinna på att i högre grad lyfta fram detta perspektiv.

Figur 1: Faktiska resultat och resultat för att hålla en konstant soliditet exkl ansvarsförbindelsen, i genomsnitt, på koncernnivå 2010–2019

Källa: SCB och egna beräkningar

 

Emelie Värja
Forskningschef
emelie.varja@kommuninvest.se