Kommunsektorns ekonomi är på det stora hela taget riktigt god. De positiva skatteunderlagsprognos som SKR presenterade i måndags adderar till den bilden. Många kommuner och regioner uppvisar rekordresultat för 2021 och utmärkta prognoser för 2022.
Samtidigt finns det ett antal små och medelstora kommuner, ofta belägna i lands- och glesbygd, som inte går lika bra. De brottas med sådant som ett vikande befolkningsunderlag, en snabbt växande andel äldre, kompetensbrist samt skatteintäkter som – trots höga skattesatser – knappt räcker till. Marginalerna är små.
Vad kan och bör vi göra för att stärka dessa kommuner? Det är en av de viktigaste frågeställningarna som det svenska samhället nu har att hantera.
Förra veckan presenterade Tillväxtverket och Svenskt Näringsliv en gemensam rapport om hur sårbara svenska kommuner är för företagsnedläggningar. Liknande rapporter publicerades även 2016 och 2011. Analysen ger en intressant bild av ett sårbarhetsperspektiv som annars inte uppmärksammas särskilt mycket.
Hur sårbar en kommun är för företagsnedläggningar, exempelvis i en konjunkturnedgång, har att göra med hur mycket sysselsättningen är koncentrerad till ett eller ett par dominerande företag. Det har också att göra med andra faktorer såsom näringslivets omfattning, företagsklimatet, andelen sysselsatta och förutsättningarna för arbetspendling. Rapporten tar ett helhetsgrepp kring detta.
Precis som i många andra sårbarhetsrelaterade analyser är det de små och glesbefolkade kommunerna som tydligast sticker ut. Av de 100 kommuner som i detta avseende har lägst bärkraft, och som därmed ses som sårbara, är 62 landsbygdskommuner. Figuren nedan (som är min egen bearbetning av rapportens dataunderlag) visar att bärkraften, vilket är en sammanvägning av de aktuella faktorerna, tenderar falla med minskad kommunstorlek.
Den goda nyheten i rapporten är att sårbarheten, studerad över perioden 2009-2018, generellt sett har minskat över tid. Den faktiska sårbarheten har blivit mindre i nästan alla kommuner. Två anledningar är att det vuxit fram fler privata arbetsgivare och att pendlingen till andra kommuner har ökat
Den dåliga nyheten är att ”roten till det onda” för de mindre kommunerna, i den mån som de trots en god trend alltjämt är sårbara, i hög grad verkar sitta i strukturen. Det handlar alltså om vad man är snarare än vad man gör.
Rapporten konstaterar att det finns en stark koppling mellan vilka kommuner som är sårbara och vilka kommuner som får söka det stöd till landsbygdskommuners ekonomiska och sociala utveckling som hanteras av Tillväxtverket. Trots att stödkriterierna (hög arbetslöshet, låg utbildningsnivå, lågt valdeltagande, låg sysselsättningsgrad samt en gleshetsvariabel) skiljer sig en hel del från de identifierade sårbarhetsfaktorerna är det ungefär samma kommuner som fångas in. Korrelationen är hög. Rapportförfattarna pekar på att detta indikerar att sårbarhetsmodellen relativt väl identifierar kommuner med förbättringspotential.
Det kan naturligtvis vara fullt möjligt. Men min misstanke är att båda modellerna, för sårbarhet respektive stöd, kanske snarast reflekterar en gemensam bakomliggande orsak: de strukturella förutsättningarna. De mindre kommunerna har så pass tuffa strukturella villkor att hantera att detta i sin tur återspeglas i en lång rad faktorer och kriterier.
En observation som underbygger en sådan tes är att skillnaderna i företagsklimat, vilket är nära kopplat till hur kommunerna jobbar gentemot företagen, inte är speciellt stora mellan små och stora kommuner. Av figuren framgår att företagsklimatet i mindre kommuner är ungefär lika bra som i större kommuner.
Figur 1. Bärkraft/sårbarhetsindex och företagsklimat (enkätdelen) i de olika kommungrupperna
Vad går då att göra för att minska denna typ av sårbarhet?
I rapporten lyfts kommunsammanslagningar fram som en möjlig lösning. Visst – det kan möjligen vara en väg framåt. Men just sammanslagningar är politiska och administrativa jätteprojekt som kan ge både positiva och negativa konsekvenser. Detta förändrar inte pendlingsavstånden till arbetet och får knappast någon direkt påverkan på vilka företag som finns i kommunerna.
Jag tror för min del att det finns en intressant potential i andra typer av lösningar. Till att börja med är det viktigt att sätta ett fokus på hur de reella arbetsmarknadsregionerna ser ut och vilka åtgärder som kan vidtas för att få dem att fungera bättre. Om det är effektivt att pendla – och att jobba digitalt i de yrken där det är möjligt – i ett lite större område som omfattar flera kommuner bör detta kunna ge en generellt minskad sårbarhet.
Samverkan kommuner emellan – och särskilt mindre kommuner – har på senare år blivit allt vanligare. En del av detta har rört näringsliv och arbetsmarknad.
Det nya arbetsliv som nu växer fram efter pandemin, med kraftigt förbättrade digitala möjligheter, kan också förändra sårbarheten. Det finns en trend i flyttströmmarna som på vissa håll gynnar lands- och glesbygd. Men om denna trend är ihållande eller en tillfällig pandemieffekt återstår att se.
