Vi lever på många sätt i intressanta tider. Det är nu flera ganska stora förändringar som sker på en och samma gång. En både spännande och viktig variabel att hålla god koll på i det avseendet är kommunsektorns investeringar. Det framstår alltmer som att vi lämnar något gammalt och går in i något nytt.
Under de senaste decennierna har kommun- och regionkoncernernas investeringar ökat markant som andel av BNP, från lite drygt 1,5 procent för 20 år sedan till 3 procent i slutet av 2010-talet. Under dessa år har landets välfärdsinfrastruktur byggts ut i stor skala. Det har skapats massor av nya förskolor, skolor, vindkraftverk, vatten- och avloppsledningar, hyresrätter med mera. Samtidigt har delar av de tillgångar som byggdes under rekordåren 1965–1975 rustats upp. I nominella termer investerade landets kommuner och regioner, samt deras bolag, närmare 1 200 miljarder kronor under 2010-talet.
Nu tyder dock mycket på att investeringarna har nått sin topp för den här investeringscykeln. I reala termer har investeringsnivån minskat sedan 2020. Det finns också flera faktorer som talar för fortsatt minskade investeringsvolymer på kort sikt. Enligt skolboken borde offentlig sektor agera kontracykliskt under den lågkonjunktur som är i antågande och kompensera för minskad konsumtion och lägre investeringar i privat sektor. Men det är oklart om detta är något som kommunsektorn, eller staten för den delen, mäktar med. Snarare är risken stor för att kombinationen av kraftigt sjunkande resultat, höga produktionskostnader, stigande räntor och en generell osäkerhet rörande den ekonomiska utvecklingen verkar dämpande på investeringsviljan i landets kommuner och regioner. Det kommer även framöver att finnas vissa saker som bara måste göras. Dit hör exempelvis fortsatta underhållsinvesteringar i byggnader och infrastruktur från 1965–1975 samt aktiva nyinvesteringar i den gröna omställningen. Men det är tveksamt om detta kommer att räcka för att hålla uppe totalvolymerna.
På lite längre sikt är demografin den enskilt kanske viktigaste faktorn för hur investeringarna kommer att utvecklas. Logiken är enkel. När fler invånare efterfrågar mer välfärd tenderar det att leda till ökade investeringsvolymer. Detta är något som exempelvis Andersson Järnberg och Hultkrantz påvisar i sin läsvärda rapport Kommunsektorns investeringsutgifter.¹
Jämfört med 2010-talet minskar nu befolkningstillväxten. Detta är tydligt sedan ett par års tid tillbaka. Därmed minskar också det demografiska trycket att investera i utbyggd välfärdsinfrastruktur. Särskilt i det långa perspektivet ser detta ut att göra stor skillnad.
Figur 1 visar samvariationen mellan kommunsektorns investeringsnivå och befolkningstillväxten två år tidigare. En sådan analys ger inga definitiva svar, men kan ändå indikera att det finns ett viktigt mönster. Om samvariationen skulle fortsätta på samma vis skulle vi till att börja med förvänta oss att en avtagande befolkningstillväxt håller nere investeringsnivån under både 2023 och 2024.
Figur 1. Kommunsektorns investeringsnivå och befolkningstillväxten
För fortsättningen av 2020-talet pekar dessutom SCB befolkningsprognos från april 2022 på en långsammare ökning av landets befolkning, runt 0,5 procent per år. Detta talar i sin tur för att investeringsnivåerna kan pressas nedåt ytterligare.
Frågan är dock om även denna senaste befolkningsprognos behöver revideras nedåt inom kort. Häromveckan släppte till exempel SCB nyheten att antal födda barn minskade under de tre första kvartalen under 2022 med närmare 8 procent och ligger på den lägsta nivån på över 15 år. Ett fortsatt barnafödande på denna relativt låga nivå skulle innebära att många kommuner och regioner inom kort skulle riskera att stå med ett överskott på verksamhetslokaler för barn och unga.
Investeringsdynamiken under 2020-talet verkar alltså bli något hela annat än under större delen av 2000-talet och 2010-talet. Det är både intressant och utmanande. Här gäller det att hänga med i svängarna.
¹ Linda Andersson Järnberg & Lars Hultkrantz 2022: Kommunsektorns investeringsutgifter.
