SJÄLVSTÄNDIGHETEN 2006–2024: Finansiering av investeringar på eget bevåg

Trots finanskris, flyktingkris, pandemi och inflationschock förbättras kommunsektorns finansiella stabilitet mellan 2006 och 2024. Omfattande investeringar, i allt från bostäder och verksamhetslokaler till infrastruktur och kollektivtrafik, hindrar inte att soliditeten hos kommun- och regionkoncernerna stärks. Investeringarna finansieras huvudsakligen av kommunerna och regionerna själva, antingen med egna eller lånade medel. Självfinansieringsgraden uppgår till i snitt 70 procent under perioden, och kommunsektorns låneskuld ökar med i drygt 6 procent i genomsnitt per år. Låneskulden stiger kraftigt både i nominella termer och relativt till BNP, men från en låg nivå.

Statliga investeringsbidrag, som var stora under 1960- och 1970-talen, har stadigt minskat och är vid detta skede relativt små. Investeringsbidrag som alla kommuner har möjlighet att söka finns, till exempel vad avser främjandet av hållbara stadsmiljöer eller byggandet av hyresrätter och studentbostäder, men volymerna är blygsamma. Vanligare under perioden är att statliga bidrag till investeringar förhandlas fram och tecknas i avtal med specifika kommuner och regioner, inte sällan baserade på nationella planer och prioriteringar.

Exempel på statliga investeringsbidrag som i stället förhandlas fram är de så kallade storstadsavtalen. Dessa var avtal med Stockholmsregionen, Göteborg, Malmö, Lund och Helsingborg inom ramen för Stockholmsförhandlingen och Sverigeförhandlingen. Avtalen syftade till att förbättra resandet i kollektivtrafik och med cykel, samt en ökad bostadsproduktion i storstäderna. Förhandlingarna resulterade i avtal om investeringar i kollektivtrafik och cykelåtgärder till en summa om 70 miljarder kronor (i dåvarande penningvärde) och drygt 271 000 nya bostäder. Av de 70 miljarder kronor som skulle investeras åtog sig staten att finansiera nästan 60 procent, men med viss variation mellan avtalen.

Med tanke på den historiska förflyttningen mot en större politisk och ekonomisk autonomi kan det anses rimligt att det statliga finansieringsansvaret för lokala välfärdsinvesteringar har minskat över tid. Om den fysiska utbyggnationen av folkhemmet skedde med stort statligt stöd och styrning en gång i tiden så är förvaltningen och upprustningen av samma folkhem en i det närmaste helt kommunal och regional angelägenhet. Det finns tydliga positiva aspekter med detta. Valet och prioriteringen av investeringar landar på de kommuner och regioner som bäst känner till de lokala förutsättningarna. Men det innebär också krav på att varje kommun och region, på egen hand eller tillsammans med andra, säkerställer kapacitet att identifiera, genomföra och finansiera nödvändiga investeringar. Kapaciteten för detta varierar dock stort mellan olika kommuner runt om i landet, där små och krympande kommuner inte har samma förutsättningar som stora och växande kommuner. I rapporten Från statligt folkhemsbygge till kommunal upprustning föreslår vi staten att genomföra kapacitetskartläggningar för att identifiera varje kommuns specifika behov, för att sedan ha möjlighet att utforma åtgärder och stöd som säkerställer att kommunsektorn har rätt förutsättningar inför framtidens investeringar.

Läs gärna mer om detta i vår alldeles färska rapport: Från statligt folkhemsbygge till kommunal upprustning Pdf, 9.2 MB, öppnas i nytt fönster.