Vad krävs för en hållbar VA-ekonomi?

VA-verksamheterna har stora investeringsbehov. Svenskt Vatten uppskattade för ett par år sedan behoven till cirka 31 miljarder kronor per år fram till 2040. Vi visade i rapporten ”Dyrare droppar Pdf, 816.6 kB.”, från i somras, samt i höstens låneskuldsrapport att investeringstakten vridits upp. Men det verkar ändå vara en bit kvar till investeringsnivåer som är tillräckliga för att täcka de långsiktiga behoven.

En betydande del av investeringsbehoven kan kopplas till utbyte av ledningar som har nått sin tekniska livslängd. Utredningen konstaterar att förnyelsetakten för VA-ledningar ligger på 0,4–0,6 % per år, vilket innebär att det tar mellan 150–250 år att byta ut hela nätet, i genomsnitt. Vissa kommuner har snabbare förnyelsetakt och andra långsammare. En ekonomiskt och tekniskt hållbar förnyelsetakt bedöms däremot till minst 1 % per år, det vill säga att det tar 100 år att förnya ledningsnätet. Investeringsbehovet är dock inte begränsat till reinvesteringar i ledningar, utan beror också på ökade krav (inte minst utifrån beredskap och klimatanpassning) och för vissa kommuner hög tillväxt.

Analysen är värdefull. Exakt var riktmärket ska sättas kan säkert diskuteras. Men ett riktmärke som sådant kan säkert bidra till samsyn och planering framåt.

Enligt nuvarande lagstiftning, särskilt självkostnadsprincipen, är kommunernas möjligheter att bygga upp fonder för framtida reinvesteringar begränsade. Detta försvårar långsiktig planering och finansiering av nödvändiga uppgraderingar och underhåll av VA-infrastrukturen. För att stärka kommunernas förmåga att möta framtida investeringsbehov föreslår utredningen en översyn av regelverket. Syftet är att ge kommunerna större flexibilitet att fondera medel, vilket skulle underlätta förberedelser för kommande investeringar. Det löser inte dagens utmaningar. Fondering till tillräckliga nivåer tar tid. Men detta skulle skapa bättre förutsättningar att i framtiden kunna finansiera de investeringar som krävs för att hålla tillgångarna i ändamålsenligt skick.

En aspekt som både ”Dyrare droppar Pdf, 816.6 kB.” och utredningen belyser är de betydande skillnader som finns mellan kommunerna vad gäller förutsättningar, behov och kapacitet. Jämförelser av taxenivå, meter ledning per ansluten eller anslutningsgrad inom kommunen ger tydliga indikationer på detta. Utifrån ett finansieringsperspektiv diskuterar utredningen användningen av skattemedel för att undvika överskuldsättning inom taxekollektiv, det vill säga en låneskuld som är större än anläggningstillgångarna, och samtidigt kunna hålla nere avgifterna. Skattefinansiering av VA-verksamheten är dock en komplex fråga. Det kan finnas både principiella och praktiska frågetecken. En viktig aspekt är att taxekollektivet och skattekollektivet i flera kommuner skiljer sig åt i relativt stor utsträckning. I vissa kommuner är taxekollektivet och skattekollektivet i princip identiskt, medan det i andra kommuner är en större andel av skattekollektivet som har eget vatten och avloppssystem. Vissa kommuner har stor besöksnäring vilket skapar behov av att hantera ett taxekollektiv som är större än antalet invånare. Med så stora spridningar är det inte helt enkelt att utforma en finansieringsmodell som passar alla.

Utredningen föreslår flera andra strategier och åtgärder för att hantera variationerna mellan kommunerna när det gäller deras förutsättningar att hantera och skapa robusthet i vatten- och avloppsförsörjningen. En potentiell lösning är ökad samverkan för att minska kostnader och förbättra möjligheten att genomföra större projekt, inte minst för små kommuner. Ett annat förslag som lyfts fram är ett nationellt VA-investeringsprogram där staten medfinansierar investeringar för åtgärder inom beredskap och klimatanpassning. Programmet föreslås utgöra en miljard kronor årligen. När variationerna bland kommunerna är stora kan just statliga insatser vara ett möjligt alternativ.

Utredningen pekar på att strukturella skillnader, såsom geografi, topografi och demografi, påverkar VA-verksamheternas kostnader och taxor. Aspekter som har lyfts i tidigare rapporter från bland annat Svenskt Vatten. Dessa skillnader medför att vissa kommuner bär en oproportionerligt hög ekonomisk börda som idag täcks av det lokala taxekollektivet. Detta är troligtvis även en delförklaring till de stora skillnader i taxor som finns i landet, samtidigt som taxor också med stor sannolikhet speglar bilden av hur långt respektive kollektiv har kommit med sina investeringar.

Det finns många dimensioner på utmaningarna inom vatten- och avloppsområdet. Det handlar om stora behov av att genomföra och finansiera investeringar, att uppfylla nya och utökade krav, att lyckas med kompetensförsörjning och i slutändan leverera rent vatten. Förslagen i utredningen är några pusselbitar som förhoppningsvis, med hjälp av andra insatser, kan skapa förutsättningar för att lägga hela pusslet. Men de övergripande svaren kvarstår i viss mån. Hur ska vi kunna ta de större steg som krävs för att bygga en hållbar VA-ekonomi? Helt klart är att arbetet på området behöver fortsätta.