Goda resultat men ökade skillnader i ekonomiska förutsättningar

Samtidigt har skillnaderna i de ekonomiska förutsättningarna mellan landets kommuner ökat. Utvecklingen av den genomsnittliga beskattningsbara förvärvsinkomsten är ett tydligt exempel på detta.

Sedan 2003, när Sverige kom ut på andra sidan av den djupa ekonomiska krisen på 1990-talet, har skillnaderna i skattekraft mellan kommunerna ökat – och ökningstakten har tilltagit på senare år.

Den första bilden visar hur den genomsnittliga spridningen i relativ skattekraft (där riksgenomsnittet sätts till 100) mellan landets kommuner har utvecklats från 2003 till 2024. Standardavvikelsen har ökat från cirka 11 till 13,5 procentenheter, där den största ökningen har skett under 2020-talet.

Bild 1. Genomsnittliga skillnaden i relativ skattekraft 2003-2024

Den ökade spridningen ger dock inte hela bilden av hur skattekraften har utvecklats i landets olika kommuner. För att synliggöra den bakomliggande dynamiken analyseras tre tidsperioder – 2003–2010, 2010–2017 och 2017–2024 – med hjälp av så kallade övergångsmatriser.

Matriserna visar hur många kommuner som befinner sig i samma segment av relativ skattekraft under tidsperioden, men också hur många som rör sig mellan segment. Raderna visar kommunernas position vid periodens början, medan kolumnerna visar deras position vid periodens slut.

Övergångsmatriserna nedan visar en tydlig rörelse från mittensegmentet till det lägre segmentet. Det är tydligt att den ökande skillnaden i skattekraft i stor utsträckning beror på att allt fler kommuner fått en lägre skattekraft. Det är också tydligt att rörligheten uppåt från segmentet med lägst skattekraft minskar över tid.

Bild 2a. Övergångsmatris 2003-2010 mellan olika segment av relativ skattekraft

Bild 2b. Övergångsmatris 2010-2017 mellan olika segment av relativ skattekraft

Bild 2c. Övergångsmatris 2017-2024 mellan olika segment av relativ skattekraft

Vad är då orsakerna till denna utveckling? Primärt drivs de ökade skillnaderna i skattekraft av demografiska förändringar och den så kallade agglomerationseffekten, där både människor och kapital koncentreras till vissa geografiska områden.
Färre invånare i arbetsför ålder, med höga förvärvsinkomster, och fler äldre, som primärt lever på pension, leder till en svagare utveckling av skattekraften i många kommuner med minskande och åldrande befolkning. Samtidigt tenderar invånare i kommuner som ingår i stora och växande arbetsmarknadsregioner att ha tillgång till en mer dynamisk arbetsmarknad, som genererar fler arbetstillfällen med högre inkomster.

Givet dagens demografiska trender – med fler äldre utanför arbetsmarknaden och flyttströmmar mot redan stora och växande kommuner – finns det få skäl att tro att utvecklingen med ökade skillnader i skattekraft kommer att avta. Snarare tvärtom.
Inkomstutjämningssystemet kompenserar visserligen kommunerna för skillnader i skattekraft och kommer göra det även i fortsättningen. Men utvecklingen har andra viktiga implikationer.

För ett växande antal kommuner med svag skattekraft utgör de generella statsbidragen en allt större del av intäkterna. Det innebär att det ekonomiska handlingsutrymmet i allt högre grad påverkas av statliga beslut. Vad betyder det på lång sikt för det kommunala självstyret?

Men sjunkande skattekraft påverkar inte bara kommunens ekonomi, utan även invånarnas möjligheter att efterfråga varor och tjänster. Det lokala utbudet av affärer, restauranger, nöjen och andra tjänster riskerar att minska, vilket i sin tur påverkar både livskvalitet och lokal attraktivitet.

Resultatet för landets kommuner 2025 var glädjande och ett styrkebesked för sektorn som helhet. Men enskilda år och aggregerade utfall ger inte alltid hela bilden. Bakom siffrorna växer en tydlig tudelning fram i de långsiktiga ekonomiska förutsättningarna.