Låt dig inte luras av den demografiska medvinden

För den som följer samhällsdebatten kan det lätt uppfattas som att vi plötsligt står inför en omedelbar demografisk kris. Rubrikerna fokuserar ofta på ett rekordlågt barnafödande samtidigt som fler äldre lever allt längre, vilket kommer att sätta press på det offentliga välfärdsåtagandet.

Det är sant att utmaningarna är stora, men rubrikerna riskerar att överdriva hastigheten i den demografiska förändringen och därmed lura in oss i en falsk trygghet. I ett nationellt perspektiv innebär färre barn och fler som arbetar längre ett tillfälligt andrum, men den gynnsamma ekonomiska situationen är övergående och förutsättningarna kommer gradvis att vända under de kommande årtiondena.

Detta innebär att kommuner, stat och regioner just nu har en chans att vidta nödvändiga åtgärder och investeringar i tid. Det gäller att ta den chansen, för den kommer inte tillbaka.

Minskade kostnader nu

I dag är de stora 80- och 90-talskullarna i sin mest produktiva ålder, de arbetar och betalar skatt. Dagens pensionärer är relativt friska. De stora 40-talskullarna har ännu inte nått sin mest vårdintensiva fas. Färre barn minskar dessutom kommunernas kostnader för förskola och skola, förutsatt att verksamheten anpassas i takt med att kullarna krymper.

Just nu, och under de kommande 10 till 20 åren, upplever vi en demografisk medvind. Stora årskullar befinner sig i sina mest produktiva år och försörjningsbördan är, om än ansträngd, fortfarande hanterbar. Det gör det lätt att invaggas i falsk trygghet. Men det är en övergående fas, och på sikt hotas skattebasen samtidigt som kostnaderna för vård och pensioner ökar. Både Konjunkturinstitutet och Finanspolitiska rådet pekar på att nuvarande välfärdsåtaganden inte är långsiktigt finansierade.

Ökade kostnader senare

Om 20 till 30 år ser verkligheten helt annorlunda ut. Då kommer de stora efterkrigskullarna att vara i 85- till 95-årsåldern, med ett kraftigt ökat behov av vård och omsorg. Samtidigt kommer de betydligt mindre kullar som föds i dag att vara de som ska ut på arbetsmarknaden och finansiera välfärden.

Vi vet vad som behövs

Det finns en relativt bred samsyn om vad som krävs: fler i arbete, längre arbetsliv, högre produktivitet genom teknik och effektivisering, och en ärlig diskussion om vad stat och kommun kan och bör åta sig framöver.

Men ingen av dessa strategier spelar någon roll utan det allra mest grundläggande: en ekonomi som växer. Utan ett dynamiskt näringsliv som skapar jobb och skatteintäkter spelar det ingen roll hur smart vi omfördelar resurserna i den offentliga sektorn. Tillväxt är en möjliggörare. Alternativet, en krympande ekonomi, skulle innebära mycket hårdare prioriteringar.

Klarar vi av att agera i tid?

Här står vi inför den verkliga knäckfrågan. Vi har en god bild av problemet och en karta över möjliga lösningar. Men är vårt politiska system, med sina fyraåriga valcykler, riggat för att hantera en kris vars fulla kraft slår till först om flera decennier?

Politiken belönar snabba, synliga lösningar på dagens problem. Att föreslå en impopulär reform, vars positiva effekter syns först om 25 år, är sällan ett framgångsrecept för att vinna nästa val. Det är enklare att debattera bensinpriser än att genomföra långsiktiga strukturreformer av skattesystemet eller skärpta krav i välfärden. Det är en kritik mot politiken, men också mot väljarkåren, som ofta premierar kortsiktighet.

Den demografiska medvind vi nu upplever är en chans att ta tag i de problem som vi vet kommer.

Låt dig inte luras av den demografiska medvinden.