Tillväxt eller jämlikhet - måste vi välja?

Det är här det kommunalekonomiska utjämningssystemet kommer in. Genom inkomstutjämningen jämnas skillnader i skattekraft ut. Staten står för merparten av finansieringen, men en del av utjämningen sker också genom att medel överförs från kommuner med högre skattekraft till övriga. Genom kostnadsutjämningen kompenseras kommuner och regioner med mindre gynnsamma strukturella förutsättningar, till exempel på grund av demografi, geografi eller socioekonomiska förhållanden.

Samtidigt är utjämningen inte konfliktfri. Omfördelningen mellan kommuner kritiseras för att vara tekniskt komplicerad, svår att förklara och för att kunna dämpa incitamenten till tillväxt. Kommuner och regioner med stark skattekraft kan uppleva att resurser som hade kunnat användas till bostäder, infrastruktur, skolor och lokal utveckling förs vidare till andra delar av landet.

Kritiken förtjänar att tas på allvar. Den pekar på en verklig målkonflikt mellan starka tillväxtmiljöer och likvärdiga välfärdsförutsättningar i hela landet. Men kritiken måste sättas i sitt sammanhang. Det nuvarande utjämningssystemet är inte ett olycksfall i svensk kommunal ekonomi, utan ett uttryck för en bred folklig och politisk ambition: att hela landet ska leva och att människors tillgång till välfärd inte i avgörande grad ska bero på den egna kommunens skattekraft, demografi eller geografiska läge.

Det vanligaste argumentet mot utjämningen är att systemet dämpar drivkrafterna för tillväxt. När kommuner med hög skattekraft får betala in till systemet kan det uppfattas som att avkastningen på lokal utveckling minskar. Om en kommun attraherar höginkomsttagare, företag och investeringar får den inte fullt ut behålla resultatet i den egna budgeten.

I kritiken finns också ett större resonemang om agglomeration. Ekonomisk tillväxt uppstår ofta där människor, företag, kapital och kunskap koncentreras. Stora arbetsmarknader ger bättre matchning mellan arbetsgivare och arbetstagare. Täta miljöer skapar kunskapsspridning, specialisering och produktivitetsvinster. Därför har storstadsregioner och andra större arbetsmarknader ofta högre löner, starkare skattekraft och större innovationsförmåga.

Om utjämningen omfördelar en betydande del av dessa vinster kan den beskrivas som en skatt på produktivitet. Kritiker menar att detta riskerar att leda till underinvesteringar i tillväxtregioner, förstärka flaskhalsar i bostäder och infrastruktur och i förlängningen göra hela landet fattigare än det annars skulle kunna vara.

Det finns även en individnivå i kritiken. Starka arbetsmarknader skapar livschanser: fler jobb att välja mellan, bättre matchning, högre löner och större möjligheter att byta bana. Om tillväxtregionernas utvecklingskraft dämpas kan också enskilda individers möjligheter påverkas.

Argumenten är inte utan sina poänger, men det finns förstås goda och starka skäl till att ha en utjämning.

Det är något förenklat att säga att tillväxtkommuner ensamma skapar sin framgång. Starka arbetsmarknader bygger på hela landets samlade investeringar. En person som arbetar i en högproduktiv storstadsregion kan vara född, uppvuxen och utbildad i en annan kommun. Den arbetskraft som skapar skattekraft i en tillväxtregion har ofta formats av skolor, föreningsliv, vård, omsorg och offentliga investeringar någon annanstans. Detta ömsesidiga beroende syns även i de flöden av energi, råvaror, infrastruktur, livsmedel och kompetens som binder samman landet.

Sett ur det perspektivet är utjämningen inte bara en omfördelning från vinnare till förlorare. Den är också ett sätt att dela avkastningen från ett samhällssystem där olika delar av landet fyller olika funktioner.

Agglomeration skapar starka tillväxtmotorer. Men samma krafter kan också bidra till att andra platser tappar befolkning, kompetens, skatteunderlag och service. När unga och högutbildade flyttar till större arbetsmarknader stärks mottagarregionerna, samtidigt som utflyttningskommunerna får svårare att bära välfärdens kostnader. Utjämningen mildrar den obalansen.

Om skillnaderna mellan platser tillåts växa sig för stora uppstår dessutom kostnader som inte bara är ekonomiska. Klyftor mellan människor, kommuner och landsändar kan försvaga känslan av gemensamt samhällsprojekt. När vissa delar av landet upplever att utvecklingen springer ifrån dem, att servicen tunnas ut och att framtidsmöjligheterna koncentreras någon annanstans, riskerar tilliten till institutioner och till andra grupper i samhället att urholkas. I längden kan sådana geografiska och sociala klyftor bli en grogrund för ökad polarisering. Utjämningen bör därför också förstås som ett verktyg för sammanhållning: ett sätt att minska risken för att ekonomiska skillnader mellan platser utvecklas till politiska och sociala sprickor.

Den svenska välfärdsekvationen handlar ytterst om att väga tillväxt mot sammanhållning. Ett sammanhållet land med rimligt likvärdiga välfärdsförutsättningar är i sig en ekonomisk styrka. Det skapar legitimitet, tillit och stabilitet.

Utjämningen är därför inte bara en kostnad för tillväxt. Den är också en investering i det samhällskontrakt som gör svensk tillväxt politiskt och socialt möjlig.