Den kommunala låneskulden 2026 – fem intressanta observationer

1 000 miljarder kronor – mycket pengar, men är skulden för hög?

Under 2025 passerade kommunsektorns låneskuld för första gången 1 000 miljarder kronor. Det är naturligtvis en ansenlig summa – och en siffra som säkert har gett upphov till en och annan braskande rubrik i media. Men stora tal behöver sättas i ett sammanhang.

Kommuner och regioner är några av landets största ägare av samhällsfastigheter och infrastruktur. Det bokförda värdet på sektorns tillgångar är mer än dubbelt så stort som låneskulden, marknadsvärdet är ännu högre. Kassaflödet är starkt, självfinansieringen av investeringarna är förhållandevis hög och soliditeten har utvecklats positivt över tid.

Kommunsektorn som helhet står på stabil ekonomisk grund, men spridningen i sektorn är stor och för enskilda kommunal låntagare kan låneskulden var mer utmanande.

Från att bygga nytt till att ta hand om det vi redan har

Den tydligaste förändringen tycker jag finns på investeringssidan.

Under 2010-talet handlade mycket om expansion. Befolkningen växte snabbt och kommunerna behövde fler bostäder, skolor, förskolor och andra verksamhetslokaler.

Nu ser bilden annorlunda ut. Fastigheternas andel av investeringarna minskar medan investeringarna i bland annat VA, energi, gator och annan infrastruktur ökar. Och även inom område fastigheter sker ett skifte: mindre nyproduktion, mer renoveringar, stambyten, energieffektivisering och ersättning av gamla lokaler.

Investeringarna handlar därför allt mindre om att bygga ut kapaciteten och alltmer om att bevara funktion och kvalitet i det som redan finns.

Investeringsvågen har spridit sig över landet

När det gäller investeringsutvecklingen syns också ett geografiskt skifte. För tio–femton år sedan drevs en stor del av investeringsökningen av Stockholm och andra större tillväxtkommuner. På senare år har en betydligt större del av ökningen kommit från små och medelstora kommuner. Även denna förändring är logisk. Det demografiska trycket var som störst i de större tillväxtkommunerna. Behovet av att byta VA-ledningar, renovera skolor eller rusta upp bostäder finns däremot i hela landet. När drivkraften bakom investeringarna förskjuts från fler invånare till ett äldre kapitalbestånd blir investeringsvågen också bredare. Det innebär sannolikt att fler kommuner kommer att behöva hantera frågor om investeringar, finansiering och ökad upplåning framöver.

Var femte lånad krona är kopplad till hållbar finansiering

Hållbar finansiering fortsätter samtidigt att växa. Under 2025 motsvarade den omkring 22 procent av kommunsektorns låneskuld. Det tycker jag är värt att stanna upp vid. På relativt kort tid har grön och annan hållbar finansiering gått från en nischprodukt till en naturlig del av kommunsektorns finansiering.

Kommunsektorn investerar stora belopp i sådant som VA, energieffektiva byggnader, kollektivtrafik, förnybar energi och klimatanpassning. Det finns därför en tydlig koppling mellan vad pengarna används till och hur investeringarna finansieras.

Räntenivån ser stabil ut – men räntekänsligheten har inte försvunnit

Efter den snabba ränteuppgången 2022 och 2023 har kommunsektorns genomsnittsränta stabiliserats runt 2,5 procent. Men skuldportföljernas struktur har inte förändrats särskilt mycket sedan dess. Räntebindningen är fortfarande relativt kort och ungefär en fjärdedel av skulden får nya räntor inom ett år. Det innebär att en framtida förändring i marknadsräntorna ganska snabbt får genomslag i kommunsektorns räntekostnader.

Om marknadens förväntningar på stigande korträntor slår in kan effekten därför bli tydlig redan under 2027.

Detta var de fem saker som jag själv fastnade för. För den som vill ha siffrorna bakom resonemangen – och upptäcka fler intressanta delar – rekommenderas förstås att läsa hela rapporten. Det går också att ladda hem det bakomliggande datamaterialet som stora delar av rapporten bygger på.