Obalansen i skuldportföljen: När långsiktiga tillgångar möter korta krediter

Kommunsektorns totala låneskuld uppgick vid årsskiftet 2024 till närmare 960 miljarder kronor. Kommuner, regioner och deras bolag och förbund har genomfört omfattande investeringar den senaste 15-årsperioden till följd av en stark befolkningsutveckling och ett stigande behov av att rusta upp föråldrade fastigheter och infrastruktur. När vi analyserar hur denna skuld är strukturerad framträder en tydlig bild av kortsiktighet. De genomsnittliga kapital- och räntebindningstiderna är bara 2,4 år respektive 2,7 år.

Detta innebär i praktiken att finansieringen för skolor, äldreboenden och infrastruktur måste omsättas och förnyas ett flertal gånger under investeringens ekonomiska livslängd. Kostnaden för finansieringen, det vill säga räntekostnaden, är därför i hög grad okänd under investeringens livslängd.

Avsaknaden av långsiktighet

Den mest slående siffran är koncentrationen av förfall i närtid. Hela 25 procent av den totala lånestocken förfaller inom 12 månader, varav 20 procent är certifikat och tillsvidarelån som förlängs tre till fyra gånger per år. Samtidigt som den korta änden av förfallostrukturen är tung, är den långa änden tunn. Endast 8 procent av skulden har en återstående löptid som är längre än fem år.

Detta skapar en strukturell asymmetri. Kommunsektorn, som kännetecknas av mycket långsiktiga åtaganden och tillgångar, har en skuldprofil som paradoxalt karaktäriseras av kortsiktighet.

Figur 1. Struktur på sektorns kapitalbindning, förfallostruktur

Strukturen på lånens räntebindningstider speglar naturligtvis kapitalbindningen, men med vissa skillnader. Löptiderna påverkas även av andelen rörliga lån samt räntederivat som används till att växla rörlig till fast ränta.

44 procent av lånen är kopplade till en rörlig ränta, och även om en viss del av dessa kombineras med räntederivat är andelen lån som får ny ränta inom ett år över 30 procent. Nästan en tredjedel av skulden får alltså en ny ränta inom 12 månader, och knappt hälften omsätts inom två år.

Inte ens 15 procent av räntorna sträcker sig längre än fem år framåt i tiden. Det är något mer än för kapitalbindningen, tack vare en del längre räntederivat, men en fortsatt mycket låg andel av den totala skulden.

Figur 2. Struktur på sektorns räntebindning, förfallostruktur

Kostnad kontra förutsägbarhet

En sannolik förklaring till den korta strukturen är jakten efter den sista baspunkten, alltså strävan efter så låg räntekostnad som möjligt (på kort sikt). Låga kostnader är förstås eftersträvansvärt, men i vissa fall är det viktigare med förutsägbarhet och skydd mot snabba kostnadsökningar. Så är fallet när de ekonomiska marginalerna är små och räntekänsligheten är hög.

Att förlänga räntebindningen kan liknas vid en försäkringspremie. Det kostar lite mer i form av en högre ränta, men det köper trygghet och förutsägbarhet. För att skapa en mer robust förfallostruktur är det viktigt att se över balansen mellan det korta och det långa. För aktörer med höga skuldnivåer i relation till sina intäkter är frågan om bindningstider helt central för att säkra långsiktig stabilitet. Att enbart fokusera på låga räntekostnader genom korta löptider kan verka rationellt i stabila tider, men det bygger in en sårbarhet i balansräkningen.