Prognosen om fördubblad låneskuld på tio år – hur gick det egentligen?

I rapporten Den kommunala låneskulden 2015 pdf, 586.4 kB, öppnas i nytt fönster. gjorde undertecknad ett försök till en framskrivning av kommunsektorns låneskuld fram till 2024. Baserat på den dåvarande historiska trenden, sektorns ekonomiska förutsättningar och en uppskattning av kommande investeringsbehov, var det inte orimligt att tänka sig att skulden skulle kunna växa från 500 mdkr till 1 000 mdkr under en tioårsperiod. Olyckligtvis kallades framskrivningen för en prognos i rapporten och under de följande åren kom uppgiften om fördubblad skuld att citeras i olika sammanhang, ofta med undertonen att ökningen var något hotfullt och farligt. Vissa debattörer verkade på allvar tro att ökad nominell skuldsättning i sig riskerade att undergräva hela den svenska välfärden.

Nu när arbetet med årets låneskuldsrapport närmar sig slutet kan det vara på sin plats att utvärdera framskrivningen från 2015 och samtidigt ställa sig frågan om skulden i kommunsektorn verkligen är något att oroa sig över.

Låt oss börja med utfallet. Kommunsektorns låneskuld vid utgången av 2024 uppgick till cirka 960 mdkr enligt Kommuninvests sammanställning. Det innebär en avvikelse från framskrivningen på fyra procent, vilket nog får beskrivas som ett väl godkänt resultat! Däremot har resan fram till dessa 960 mdkr varit allt annat än linjär. Figur 1 visar hur skuldtillväxten under tioårsperioden varierat mellan 2 och 11 procent. Variationen berättar en del om kommunsektorns ekonomiska utveckling under dessa år. Den höga ökningstakten 2018, 2019 och 2024 kan förklaras med en kombination av höga investeringsnivåer och relativt svaga kassaflöden, medan den låga ökningstakten 2020–2022 beror på att genomförandegraden av planerade investeringar var låg under Covid-pandemin samtidigt som generösa statsbidrag från staten skapade starka kassaflöden.

Figur 1: Skuldtillväxten i kommunsektorn 2015–2024

När det gäller huruvida skuldsättningen är ett problem eller inte kan det vara värt att sätta ökningen på knappt 500 mdkr i perspektiv. Mellan 2015 och 2024 investerade kommunsektorn närmare 2 000 mdkr i vår gemensamma välfärdsinfrastruktur. Det har handlat om investeringar i verksamhetslokaler, vattenledningar, klimatanpassningar, hyresrätter, kollektivtrafik, medicinsk utrustning, fjärrvärmeledningar och vindkraftsparker. Totalt har tre fjärdedelar av investeringarna varit självfinansierade, medan bara en fjärdedel har krävt någon form av extern finansiering. För sektorn som helhet har låneskulden ökat från 13 till 15 procent av BNP och från 50 till 58 procent av kommunsektorns omsättning. Detta är förvisso en ökning, men ingen särskilt dramatisk sådan. Många kommunala låntagare har dessutom en låg skuldsättning i förhållande till sin omsättning eller sina tillgångar. För den som vill fördjupa sig i kommunal skuldsättning rekommenderas blogginlägget 1000 miljarder i skuld – är det farligt? Öppnas i nytt fönster. som publicerades tidigare i år.

Men bakom aggregerade nyckeltal och medelvärden finns det nästan alltid en spridning som förändrar bilden. Även om kommunsektorns finansiella ställning på totalen är god och har stärkts de senaste 20 åren, finns det enskilda kommunala låntagare där skuldsättningen – ofta i kombination med andra ekonomiska utmaningar – skapar finansiell stress. En grupp som har det extra kämpigt just nu är mindre och medelstora kommunala bostadsbolag med stigande vakansgrader. Kommuninvests Finansforum den 5 september belyser dessa bolags situation i seminariet Tuffa tider för små allmännyttiga bostadsbolag – vart är utvecklingen på väg? Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Sammanfattningsvis går det att konstatera att:

• Framskrivningen från 2015 var hyfsat träffsäker,
• Skuldsättningen är högre, även i reala termer, men fullt hanterbar för sektorn som helhet,
• För vissa enskilda låntagare kan dock skuldsättningen, i kombination med andra utmaningar, vara besvärlig.