Fördjupning: Sektorns derivatanvändning

Det kommunala självstyret innebär, bland flera saker, att skuldförvaltningen ser olika ut från kommun till kommun, region till region och bolag till bolag. I vissa fall är den samordnad via en internbank och i andra fall är det respektive aktör i koncernen som sköter den själv. Oavsett hur den organiseras är den vanligaste strategin en kombination av lån med rörlig eller fast ränta, men andelen rörliga lån och valet av löptid på fasträntelånen kan skilja sig betydligt. För ungefär en tredjedel av kommunerna och regionerna (inräknat deras bolag) involverar skuldförvaltningen dessutom räntederivat. Det är vanligt att rörliga lån, som har mycket kort räntebindning, paras med långa ränteswappar som byter rörlig ränta mot fast ränta och förlänger räntebindningen. Användningen av ränteswappar syns i kommunsektorns genomsnittliga räntebindningstid. Beaktas enbart rörliga och fasta lån är sektorns räntebindningstid 1,6 år, men tas också hänsyn till räntederivat förlängs räntebindningstiden med drygt ett år, till 2,7 år.

Sektorns användning av derivat har ökat med ungefär 50 miljarder kronor, eller 30 procent, under de senaste tio åren, från 160 till 210 miljarder. Tillväxten förekom under de första fem åren, under andra halvan av 2010-talet, och har sedan dess legat relativt still. Under samma tioårsperiod har låneskuldstillväxten varit betydligt högre, drivet av stora investeringsbehov, vilket synliggörs väl i Figur 1. Avståndet mellan de två linjerna ökar.

Den snabbare låneskuldstillväxten har inneburit att derivatens andel av lånevolymen har minskat, från 40 till 30 procent. Kommunsektorns genomsnittliga räntebindningstid har däremot inte förändrats nämnvärt under samma period, vilket beror på en ökad användning av fasträntelån.

Räntebindningstiden påverkas av två delar; andelen rörliga lån och valet av löptid på fasträntelånen och derivaten. Derivatvolymen består till största del av derivat med (återstående) löptider på under tre år. Bland dessa finns både derivat som tecknats med löptider i detta spann, och derivat med initialt längre löptider som nu kommit ner under tre år. Vid det senaste kvartalsutfallet var volymen derivat med löptid mellan 3–5 år och över fem år ungefär lika stor. Historiskt har dock volymen i gruppen med de längsta löptiderna varit större.

Fördelningen av derivat på olika löptider beror alltså dels på den naturliga utvecklingen av att ett derivat löper mot förfall, dels på valet av löptid när nya derivat tecknas. Under de senaste tre åren har valen förändrats. Nya derivat har det senaste året i högre grad tecknats till löptider mellan 3–5 år, jämfört med snittet både två och tre år bakåt i tiden. De längsta löptiderna (över fem år) utgjorde nästan 50 procent av nytecknade derivat under de senaste tre åren, men endast 35 procent det senaste året. Den största förändringen syns för derivat med löptid över sju år, som har minskat sin andel mest. De kortaste löptiderna har genomgående varit ungefär lika populära, med marginellt större andel det senaste året.

Derivatanvändningen har sett till volym varit relativt konstant de senaste åren, och minskat i förhållande till lånevolymen. Derivatens andel av lånevolymen har gått från 40 till 30 procent på tio år. De senaste åren tyder siffrorna dessutom på en förändring i preferenserna hos kommunsektorns skuldförvaltare, från de längre löptiderna till intervallet 3 till 5 år. Det är en trend som allt annat lika innebär att stigande räntor får snabbare genomslag i resultaträkningen.