För ett par veckor sedan presenterade Kommuninvest ett uppdaterat rådgivningsmaterial för den som ska utforma eller revidera en finanspolicy inom kommunsektorn. Maria Åström, finansrådgivare på Kommuninvest, konstaterar att mottagandet initialt har varit positivt. I det nya ränteläget är det ganska många kommun- och regionkoncerner som ser över sina finanspolicies. Därmed blir materialet särskilt nyttigt.
Hur har reaktionerna varit så långt?
– Det är verkligen uppskattat att vi är ”uppe på banan” med ett gediget material. Att Finanspolicy-mallen, med hjälptext, är länkad till den ”Handbok i skuldförvaltning” som vi lanserade i höstas gör också att sammanhanget är tydligt och relativt lätt att få grepp om. Varje kommun- och regionkoncern måste naturligtvis jobba med finanspolicies utifrån de egna förutsättningarna. Men med något generellt att starta från, som vårt material, blir processen smidigare.
I måndags hade jag faktiskt min första större kunddialog på basis av det nya materialet. Det blev väldigt bra och intressanta diskussioner om framförallt räntekänslighet och hur man kan tänka kring genomsnittliga kapital- och räntebindningstider när räntekänsligheten ser olika ut i kommunens olika bolag. Just den här kommunen är skuldfri och står inför en del större investeringar som man behöver låna till. De kommer att kunna börja från ett blankt papper när de lägger upp sin räntestrategi och förfallostruktur, vilket gör det lite enklare.
Vilken är den viktigaste nyheten i rådgivningsmaterialet?
– Jag skulle säga att materialet är ”uppdaterat” snarare än ”nytt”. Vad vi till största delen gör är att bygga vidare på resonemang som vi fört sedan lång tid tillbaka.
Men om jag skulle lyfta fram något skulle jag nog trycka på helhetsgreppet. Vi är mycket noga med att betona – nästan så att vi blir tjatiga – att finanpolicyn, och inte minst skuldförvaltningen, behöver vara en del i den övergripande ekonomistyrningen.
Med god ekonomisk hushållning som en generell vägvisare bör man utforma finanspolicyn, inklusive skuldförvaltningen, utifrån de förutsättningar som man har inom den generella ekonomistyrningen. En nyckelfaktor blir då räntekänsligheten. Hur snabbt och mycket kan man i en ränteuppgång klara av att ökade räntekostnader slår mot resultatet? Om räntekänsligheten är liten kan man jobba med högre risk – och en lägre kostnadsnivå – i skuldportföljen än om den är stor.
Om du skulle peka på en avgörande nyckel till framgång i en finanspolicy – vad skulle det vara?
– Det är inte en helt enkelt fråga. Mycket handlar, som sagt, om att få helheten att gå ihop.
Om jag ändå skulle peka på någonting som kan vara lätt att missa så är det vikten av att ha en någorlunda jämn förfallostruktur i sin skuldportfölj. Det räcker inte med att sätta och hålla balanserade målvärden för den genomsnittliga kapital- respektive räntebindningen i en skuldportfölj. Man behöver även vara noggrann med fördelningen av förfallen över tid.
Det man vill undvika är att sätta upp en struktur där man tvingas refinansiera mycket stora andelar av portföljen vid enstaka tidpunkter. Om räntenivån, och refinansieringsmöjligheten, vid en sådan tidpunkt skulle vara ogynnsam skulle det få långtgående konsekvenser för hela portföljen. Den samlade risken med en mycket ojämn struktur blir lätt obekväm. En relativt jämn struktur, med en lägre risknivå i detta avseende, är bra för nattsömnen.
De båda skuldportföljerna i figuren nedan har samma genomsnittliga kapital- och räntebindningstid. Men förfallostrukturen på lånen gör att den samlade risken i den högra portföljen är betydligt större än i den vänstra.
