I fredags publicerades en ny rapport, ”Staten, kapitalet eller medborgaren – vem finansierar civilsamhället”, som tagits fram gemensamt av Giva Sverige och PwC. I samband med detta arrangerades ett lanserings-webbinarium. Kommuninvests forsknings- och utbildningschef Emelie Värja var en av panelisterna.
Hur har civilsamhället klarat coronapandemin så långt?
– Via en enkätundersökning får vi veta att ca 55 procent av ledare i civilsamhället uppger att de påverkats negativt eller mycket negativt av pandemin. Samtidigt varierar bilden. Medan 40 procent av organisationerna har sett en ökad efterfrågan på sin verksamhet har 20 procent sett en minskad efterfrågan. Har man fasta bidrag kan detta leda till en bättre ekonomi. Men om merparten av bidragen är rörliga, och kostnaderna finns kvar, kan det bli tuffare ekonomiskt. Ett stort antal kommuner och regioner gick redan på ett tidigt stadium in med specifika stödprogram. Även staten har tillfört olika typer av stöd. Stödinsatserna har gjort skillnad, men har naturligtvis inte kunnat lösa alla problem.
Vad behöver kommuner och regioner göra framöver?
– Ett aktivt och mångfacetterat civilsamhälle behöver bli en allt viktigare del i samhället framöver. Demografiska förändringar sätter ökat tryck på kommunsektorn, vilket gör att samverkan med andra delar av samhället får ökad betydelse. Detta är till stor nytta både inom delar av välfärden och för samhället som helhet. Det är glädjande att läsa i rapporten om omfattningen av det ideella engagemanget. Det handlar om motsvarande 450 000 heltidstjänster per år. Här finns en enorm kraft.
Kommuners och regioners roll är inte bara att stå för föreningsbidrag och andra former av ekonomiska stöd. Det handlar i hög grad också om att arbeta brett för att skapa grundläggande förutsättningar för ett starkt civilsamhälle.
Där kommer investeringsbudgetarna in i bilden. Byggnation och renovering av aktivitetslokaler och idrottsanläggningar är en förutsättning för att civilsamhället ska kunna organisera sig och utvecklas. Det blir viktigt att ha med sig detta in i prioriteringen i en tight investeringsbudget.
Jag tror också att kommuner och regioner, liksom statliga aktörer, kan göra mer när det gäller att ge civilsamhället enkla och stabila spelregler. Det finns en trend där organisationer i ökad utsträckning behöver söka kortsiktiga projektpengar. Kortsiktigheten ger ökad administration och minskad effektivitet. Det skapas ungefär samma problematiska dynamik som kring statens riktade bidrag till kommunsektorn.
Kan Kommuninvests Lån för Social Hållbarhet skapa möjligheter för civilsamhället?
– Ja, så kan det bli. Utvecklingen av denna låneprodukt befinner sig nu i en pilotfas. Tanken är att lånen ska finansiera investeringar som, enskilt eller i kombination med en social insats, främjar ett socialt hållbart samhälle. Om det skulle komma till en lansering i stor skala talar mycket för att civilsamhället på flera håll kan komma att gynnas av och/eller involveras i de investeringar och insatser som genomförs. Jag tror att det finns en intressant och positiv potential i detta.
