I tisdags presenterade den nya regeringen sin första budgetproposition. I och detta förtydligades de ekonomiska förutsättningar som kommunsektorn av allt att döma har att förhålla sig till för 2023 och framåt. Erik Törnblom, tillförordnad forskningschef på Kommuninvest, konstaterar att förändringstrycket på kommuner och regioner blir hårt.
Den huvudåtgärd för kommunsektorn som regeringen lanserade i budgetpropositionen var en utökning av de generella statsbidragen till kommuner och regioner på 6 miljarder kronor. Detta är en åtgärd som behöver värderas i sin kontext.
– 6 extra miljarder innebär inte mer än att den nominella nivån på de generella statsbidragen bibehålls från 2022 till 2023. Utan denna satsning hade det blivit en nominell sänkning. Dessutom blir konsekvensen av att i detta läge inte göra mer än att bibehålla den nominella nivån en kraftig urholkning av den kommunala köpkraften. Dels ger samma nominella nivå, eftersom inflationen är mycket hög, en ordentlig minskning av statsbidragen i reala termer. Dels har vi också en utveckling där skatteunderlaget sjunker i reala termer (-2,7 procent för 2023 enligt SKR). Sammantaget är de 6 miljarderna en ganska begränsad summa i sammanhanget.
Till saken hör att denna summa, enligt hur regeringen valt att lägga upp det, även inkluderar en kompensation till kommunsektorn för de extrakostnader som riskskatten – vilken på orimliga grunder belastar kommunal samverkan genom Kommuninvest – för med sig, säger Erik.
Det har sedan i våras varit tydligt att den kommunala ekonomin nu går in i tuffare tider. Även när man räknar in de åtgärder som föreslås av regeringen i budgetpropositionen finns denna grundläggande trend i hög grad kvar.
– På kort sikt kommer det att bli svårt att upprätthålla rimliga resultatnivåer. Särskilt regionerna har en stor uppförsbacke. Effektiviseringar och hårdare prioriteringar kan behöva bli en del i ekvationen. På vissa håll går det att utnyttja medel som avsatts i resultatutjämningsreserver. Men där sådana reserver inte har byggts upp kan situationen vara mycket utmanande.
På både kort och lång sikt är det uppenbart att kommunsektorn nu får ett hårt förändringstryck på sig. Både ekonomin och kompetensförsörjningen, där det med en åldrande befolkning blir allt svårare att rekrytera, omöjliggör att man fortsätter att arbeta på samma sätt som tidigare. Det är nu nödvändigt att kommuner och regioner är innovativa, skapar nya arbetssätt och utvecklar samverkan för att möta dessa utmaningar. Den röda tråden i detta behöver vara effektivisering. Att skära ”med osthyvel” är ingen långsiktigt hållbar väg framåt, säger Erik.
I ett Kommuninvest-perspektiv är investeringsutvecklingen särskilt relevant.
– På investeringssidan har vi redan sett tecken på att kommuner, regioner och deras företag har börjat bli mer avvaktande och prioritera hårdare kring vad som ska genomföras i detta läge. Det är naturligtvis ett rationellt agerande. Men om det minskade ekonomiska utrymmet bidrar till att man skjuter upp viktiga reinvesteringar i existerande infrastruktur och fastigheter samt i klimatomställning och digitalisering kan detta medföra högre kostnader, både för kommunsektorn och samhället i stort, på längre sikt. Detta är en komplicerad avvägning, säger Erik.
En fråga som diskuterats aktivt i samband med budgetpropositionen är den statliga styrningen på budgetområdet.
– Den här typen av statlig budgetprocess, med åtgärder och initiativ i elfte timmen, gör det svårt för kommuner och regioner att upprätthålla en långsiktig ekonomisk planering. I flera utredningar och rapporter har det lyfts fram att en indexering eller garanterad lägstanivå för statsbidragen skulle vara ett sätt att ge kommunsektorn bättre planeringsförutsättningar. Detta är nu något som verkligen skulle behöva genomföras, avslutar Erik.
