Den demografiska dynamiken har förändrats. Befolkningstillväxten i Sverige är lägre än på mycket länge. De långsiktiga befolkningsprognoserna har reviderats ner. Förra året krympte 193 av 290 kommuner. I debatt, diskussion och analys har befolkningsökning så långt tenderat att betraktas som en positiv och självklar norm. Befolkningsminskning har tvärtom ofta kommit att ses som en negativ avvikelse. ”Det är nu hög tid att uppdatera dessa tankemönster”, konstaterar Maria Åström, finansrådgivare på Kommuninvest. ”Vi behöver normalisera det faktum att vissa kommuner krymper. Annars finns risk för att vi driver fram en sämre samhällelig och ekonomisk utveckling än vi skulle behöva göra”.
Det pratas en del demografi i dessa dagar. Men drar vi de rätta slutsatserna?
– Det är både nyttigt och viktigt att det demografiska perspektivet uppmärksammas. God koll på de demografiska trenderna är en förutsättning för en rationell samhällsplanering.
Jag uppfattar också att det börjar skapas en allt bredare insikt om att befolkningsutvecklingen verkligen är på väg att bromsa in. Att betydande delar av landet krymper är i sig ingen nyhet. Mönstret har funnits där ett tag. Men denna förändring håller på att bli alltmer markant. 2023 minskade befolkningen i 193 av landets 290 kommuner.¹
Tyvärr ser jag ganska många tecken – i debatter, diskussioner och analys – på att befolkningsminskning betraktas som en negativ avvikelse från en positiv och självklar tillväxtnorm. En krympande kommun, exempelvis, tenderar att nästan automatiskt placeras in i en mer eller mindre explicit kontext av att något gått fel eller att någon misslyckats. Det där är ett olyckligt tankemönster som kan ställa till det på flera sätt.
Den demografiska utvecklingen kan i viss mån gå att påverka. Men för en enskild kommun är det ofta mycket svårt att simma mot strömmen när det gäller generella samhällstrender. Om grannkommunerna och hela landsänden krymper är det verkligen inte lätt att för den egna kommunens del driva en befolkningsökning. Det kan naturligtvis finnas särskilda faktorer som gör skillnad – exempelvis en större industrietablering. Men i normalfallet bör nog demografin snarare betraktas som en variabel att anpassa sig till än som en variabel som i stor utsträckning kan förflyttas.
Jag menar att vi i högre grad behöver acceptera – och tydligt konstatera – att befolkningsminskning precis som befolkningsökning är ett normaltillstånd. Det är ingen negativ avvikelse att krympa. Inget behöver ha gått fel. Ingen behöver ha misslyckats. Det rör sig bara om en grundförutsättning att hantera på bästa sätt.
Om vi normaliserar den krympande kommunen – vad kan det innebära i praktiken?
– Om vi en gång för alla tar bort ”förlorarstämpeln” från krympande kommuner tror jag att vi kan få till en bättre dialog om utmaningar, möjligheter och strategier framåt. En attitydförändring i denna riktning borde kunna öppna upp för mer av proaktiv och lösningsorienterad pragmatism. Det behöver vi mer av.
Kan det vara förknippat med svårigheter att krympa? Ja, det kan det – kanske särskilt om man redan är liten. Men detta i sig innebär inte att man inte kan leverera en utmärkt samhällsservice och en dynamik som ger en gynnsam utveckling av lokalsamhället. En välgrundad optimism kan vara fullt realistisk även utan en offensiv tillväxtvision. Lokalsamhället kan förbättras. Det gäller bara att göra det på ett lite annorlunda sätt.
Lokalfrågorna är viktiga i sammanhanget. Många kommuner har kommit till en punkt där de behöver anpassa lokalförsörjningen, och relaterade investeringsplaner, till ett nytt demografiskt läge. Med ett minskade befolkningsunderlag handlar det inte så mycket om att bygga nytt. Prioriteringen får snarare ligga på att använda de lokaler man har på ett effektivt sätt och att skapa en beredskap för att eventuellt minska lokalytorna under kontrollerade former.
Smarta lösningar har skapats på olika håll. Ett exempel är flexibla skolor som är byggda för att kunna fungera som förskola, när en årskull är som störst, för att sedan kunna användas som grundskola när samma årskull blir äldre. Flera andra exempel handlar om att tänka koncernövergripande och över förvaltningsgränserna se till att samutnyttja lokaler på olika vis.
Samverkan är också ett viktigt spår. Om kapaciteten i den egna kommunen skulle börja tunnas ut kan man samverka med andra kommuner för att bygga den kapacitet som krävs. Det kan gälla allt från VA och teknisk förvaltning till IT och HR. De senaste 5–10 åren har vi sett en boom av samverkansinitiativ runtom i landet. Mycket av det har landat riktigt bra.
Om man sitter med en långsiktig planering och ser en vikande befolkningstrend – hur kan man då resonera?
– Jag tror att det handlar mycket om acceptans och flexibilitet. Det finns på vissa håll ambitiösa visioner om befolkningstillväxt. Det är naturligtvis inget fel i sig med visioner. Men det är också nödvändigt med realism. Det gäller att lägga realistiska budgetar utifrån hur befolkningstillväxten faktiskt ser ut, inte utifrån hur man vill att det ska se ut.
Att befolkningen i kommunen minskar gör att man behöver få till diskussioner om prioriteringar när det gäller investeringsplanen och en del strategiska – och kanske jobbiga – förslag till beslut för att få ihop budgeten. Att krympa i finansiell balans, för kommuner med de förutsättningarna, är lika viktigt som att växa i finansiell balans, för kommuner med de förutsättningarna.
I figurerna nedan finns en mycket enkel illustration över hur två scenarier, med växande respektive krympande elevunderlag, kan se ut. I det senare scenariot blir frågan vad som ska göras med lokaler som framöver förväntas bli lediga. Kanske den tomma skolan, exempelvis, byggas om för att möta behovet i någon annan del av kommunens verksamheter?
¹ SCB 2024-02-22: Lägsta folkökningen på 22 år
