Frågan om eftersatta underhållsbehov har lyfts fram på flera ställen under de senaste veckorna. Det är nyttigt. Jag tror nämligen att vi i underhållsskulder av olika slag har utmaningar inom kommunsektorn som vi mer aktivt behöver hantera. Fler behöver ställa sig frågan om underhållsskulden verkligen är under kontroll.
I en debattartikel i DN förra veckan betonade Sveriges Allmännytta och NCC att det finns ett stort behov av underhåll av bostäder byggda under 60- och 70-talet. Och inte bara där. Underhållet är eftersatt på sina håll även i bostäder som byggts senare.
I senaste numret av Kommunal Ekonomi uppmärksammas en av de rapporter som Kommuninvests forskningsberedning tagit initiativ till. Den är författad av lundaforskaren Anna Thomasson och handlar om investeringar i kritisk infrastruktur. Hon ger bilden av ett eftersatt underhåll i VA-infrastruktur och konstaterar att investeringsbehovet framöver är stort. Detta är även budskapet i flera rapporter från organisationen Svenskt Vatten.
Det finns också pågående diskussioner om underhållsskulder inom vissa typer av verksamhetslokaler och inom annan infrastruktur såsom gator och stadsmiljöer.
Caset för att hela tiden jobba med aktivt underhåll – och därmed undvika att bygga upp några större underhållsskulder – är starkt i både praktiska och ekonomiska termer. Det är ofta både billigare och bättre att åtgärda små saker tidigt än att åtgärda stora saker sent. Detta uppfattar jag att de allra flesta håller med om.
God ekonomisk hushållning handlar inte bara om finansiella mål och en effektiv verksamhet. Det handlar också om att ta hand om sina tillgångar. En kommun/region som står utan låneskuld, men som har tillgångar i mindre gott skick, kan i teorin ha en sämre ekonomisk hushållning än en kommun/region med en större skuld men tillgångar i toppskick.
Trots detta talas det om underhållsskulder på många olika områden. Varför är det så? Och hur kan vi hitta en fungerande väg framåt?
Annas talar i sin rapport om fyra olika kapaciteter som delvis överlappar och samspelar med varandra: teknisk, finansiell, politisk och institutionell kapacitet.
En uppenbar faktor är den finansiella kapaciteten. Man behöver ha de resurser som krävs för att kunna finansiera underhållsinvesteringarna. På bostadssidan är det ett dilemma att investeringsutrymmet till stor del behöver skapas genom höjda hyror. Detta är en svårhanterlig och ofta känslig fråga. På VA-sidan finns det flera utmaningar kopplade till att finansieringen i huvudsak sker genom taxekollektiv. Även om det finns en viss möjlighet till fondering inom taxekollektiv är det oftast så att en stor del av den aktuella investeringen behöver lånefinansieras. Kostnaden för lånen ska sedan betalas av taxekollektivet, vilket innebär att intäkterna också ökar. Det är viktigt i synen på skuld att analysera den utifrån kommunens omsättning. Vi kan inte fokusera på ett enskilt nyckeltal, utan måste se till helheten – och vilka konsekvenser det får om man väljer att inte investera.
En annan faktor är den tekniska kapaciteten. Det krävs ofta hög kompetens både för att identifiera vilka underhållsinvesteringar som är lämpliga och för att genomföra dessa i praktiken. Inte sällan handlar det om att ha tillgång till specialiserad expertis.
På detta område kan samverkan med andra kommuner vara en lösning. I en annan rapport som nyligen publicerades av Kommuninvests forskningsberedning sammanfattas forskningsläget kring effekterna av mellankommunal samverkan. Rapporten är skriven av Gissur Ó Erlingsson, Zeth Isaksson och Bo Persson vid Linköpings universitet. Även om forskningen gällande samverkan är aningen spretig så är en slutsats att det tycks vara lättare att utvinna positiva effekter av samverkan på områden som uppfattas som opolitiska och/eller är tekniska, såsom VA, än på andra områden.
Ytterligare en faktor är den politiska kapaciteten. Att i en komplex politisk miljö prioritera och driva igenom underhållsinvesteringar är inte alltid ett givet val. De historiska erfarenheterna tyder snarare på motsatsen. Den politiska kapaciteten kan kopplas samman med den institutionella kapaciteten, d v s att medborgarna tycker frågan är viktig. Givetvis vill man att vattnet i kranen ska gå att dricka, men att tidigt underhålla något som ännu inte tycks påverka vattnets kvalitet tenderar få att vara engagerade i.
Investeringstakten har under ett antal år varit mycket hög inom kommunsektorn. Men stora delar av den samlade investeringsvolymen har, utifrån en kraftig befolkningstillväxt, handlat om utbyggnad och nybyggnation. Resultaten från de olika rapporterna tyder på att utbyggnad och nybyggen fått högre prioritet än underhåll – ett underhåll som, i VA-fallet, inte alltid märks förrän det är för sent och vattnet inte kommer fram. Den finansiella, tekniska, politiska och institutionella kapaciteten har sammantaget inte riktigt räckt till för underhållet.
Om det fortsätter finns i värsta fall risken att den samlade underhållsskulden ökar snarare än minskar. Det duger inte. Det är nödvändigt att – genom att titta närmare på såväl underhållsbehov som finansiella, tekniska, politiska och institutionella kapaciteter – utforma ett långsiktigt arbetssätt där existerande underhållsskulder steg för steg betas av.
Det aktiva arbetet med kontinuerligt underhåll är kanske inte så glamoröst. Men det är en vinstaffär för alla involverade och i förlängningen en förutsättning för en god ekonomisk hushållning.
Emelie Värja
Forskningschef
emelie.varja@kommuninvest.se
