Det pågår en spretig diskussion om huruvida COP26 i Glasgow blev en framgång eller motgång för klimatarbetet. Många bedömningar landar någonstans mittemellan.
Men en övergripande slutsats tror jag de flesta kan enas kring: att den gröna omställningen inte kan vänta. Omställningsprocesserna – och de omfattande investeringar som de kräver – behöver göras framtunga snarare än baktunga. En hel del behöver genomföras så snart som möjligt.
Den svenska regeringen har genomgående tagit en offensiv roll i klimatfrågan. Det handlar bland annat om att leverera på Parisavtalet och om att bli världens första fossilfria välfärdsland.
Utifrån slutsatsen om en snabb omställning behöver vi ställa oss ett antal skarpa frågor. En av dem rör investeringskapaciteten på nationell, regional och lokal nivå – där en stor del av omställningen i praktiken kommer att behöva ske. Har vi den investeringskapacitet som krävs?
När man i ett svenskt perspektiv gräver lite djupare i denna frågeställning blir det tydligt att vi, trots att vi kommit långt, nog inte riktigt har saker och ting på plats. Det gäller kanske framför allt på den offentliga sidan. Det offentliga Sverige är riggat för ”business as usual”, men av allt att döma inte för en investeringsansträngning som kräver betydligt mer än så.
En formulering i utredningsbetänkandet ”God kommunal hushållning”, som presenterades i september, framstår som karakteristisk.
”I figur 4.21 approximeras investeringsbehovet av befolkningsutvecklingen. Det är en bättre indikator än den faktiska investeringsnivån, eftersom den utesluter ambitionshöjningar och kvalitetshöjningar som inte är demografiskt drivna och därmed inte heller helt nödvändiga.” (sid 103).
Det utredningen ser framför sig är att det för kommunsektorn bör räcka med endast de investeringar som är demografiskt motiverade.
Här tror jag tyvärr att utredningen har landat snett. Det jag ser är något annat. Till ett slags demografisk grundnivå kommer vi oundvikligen att behöva lägga ett ambitions- och kvalitetshöjande investeringsprogram som kan bära en kraftfull och helt nödvändig grön omställning.
Kommunsektorn har redan i startläget ett stort investeringsbehov. Trots att investeringstakten varit hög på sistone återstår mycket att göra. Det kommer även framåt att behöva underhålls- och nyinvesteras i stor skala i sådant som skolor, hyresbostäder, sjukhus, transporter och VA-system.
Till detta startläge ska den extra klimatansträngningen adderas. På ett flertal områden måste investeringarna bli grönare. Det behöver tas krafttag för att, i syfte att reducera utsläppen, bygga ett fossilfritt transportsystem, en förnybar energiproduktion samt miljövänliga bostäder och lokaler. Men det handlar inte bara om nyproduktion utan även om att energieffektivisera det befintliga beståndet. På andra områden är fokuset snarare klimatanpassning. Där handlar det exempelvis om att stoppa skogsbränder samt om att säkra samhällen mot skyfall och höjda vattennivåer.
Kommunsektorn är verkligen inte dålig på gröna investeringar. Tvärtom. Kommuninvests gröna finansiering har vuxit mycket snabbt. Antalet investeringsprojekt som beviljats Gröna lån är sedan några veckor tillbaka uppe i över 500. Dessa projekt omfattar totalt över 80 miljarder kr och är fördelade på fler än 180 kommuner och regioner. Det finns även ett antal kommuner och regioner som lånar upp grönt i egna marknadsprogram.
Men detta räcker inte. Det finns massor att göra i termer av utsläppsminskningar. I en ”Green Bond Report” – som SEB presenterade förra veckan – konstaterades att marknaden för hållbar finansiering uppvisar en stark utveckling, men att det börjat uppstå frågetecken kring hur det står till med den reella investeringstakten i exempelvis förnybar energi. Mycket tyder på att det, på den privata och den offentliga sidan, går för långsamt och att mycket mer krävs för att komma upp i rimligt tempo.
Men den kanske svagaste punkten för kommunsektorn tycks vara klimatanpassning. IVL Svenska Miljöinstitutet och Svensk Försäkring gör varje år en kartläggning av hur långt kommunerna har kommit. I den enkätundersökning som publicerades i somras angav nästan alla svarande kommuner att de påverkats av klimatförändringar och extrema väderhändelser. Men färre än hälften har avsatt resurser för klimatanpassningsåtgärder. Och det är fortfarande relativt många kommuner som knappt har påbörjat sitt klimatanpassningsarbete. Som ett exempel är andelen klimatanpassningsprojekt i Kommuninvests gröna låneportfölj under 0,5 procent.
Jag tror att det relativt omgående behöver tas ett helhetsgrepp – som inkluderar staten, regionerna och kommunerna – om vilken investeringskapacitet som finns och som måste skapas för att driva en helt nödvändig klimatomställning:
- Vilka investeringsnivåer krävs för att klara klimatmålen?
- Vad behöver göras i termer av ekonomistyrning och resurstillförsel för att kommunsektorn, utan negativa konsekvenser för välfärden, ska kunna leverera? Hur behöver små och medelstora kommuner stöttas upp?
- Vilket ansvar behöver staten ta? Behöver det exempelvis göras justeringar i den statliga ekonomistyrningen för att ett möjliggöra ett ansvarstagande på en vettig nivå? Vid tidigare större investeringsansträngningar – som miljonprogrammet och utbyggnaden av VA-nätet – spelade staten en central roll. Är det dags att göra något liknande igen?
Jag inser att det blir fler frågor än svar från mig i detta läge. Men någonstans måste man börja. Frågan behöver lyftas på agendan. Vi behöver prata allvar om klimatinvesteringarna.
