Kommunsektorns finanser är för närvarande riktigt starka. I det kortsiktiga perspektivet finns det en påtaglig stabilitet. Men det innebär inte att det saknas långsiktiga utmaningar. Tvärtom. När man pratar ekonomisk hållbarhet i det längre perspektivet blir att göra-listan snabbt ganska omfattande.
Ett mycket specifikt exempel är den utmaning som väntar många, kanske framförallt mindre kommuner, när det gäller äldreomsorgen. Man skulle nästan kunna beskriva det som en ”perfekt storm”, där flera faktorer samverkar i att skapa mycket svåra förutsättningar.
Konjunkturinstitutets hållbarhetsrapport för 2022, som publicerades igår, bidrar med flera viktiga och intressanta observationer och slutsatser till den långsiktiga ekonomiska analysen. Den är kanske ingen ”kioskvältare”, men ändå riktigt läsvärd.
Den generella bedömningen är att de offentliga finanserna i sin helhet är långsiktigt hållbara. Nuvarande skatteregler är tillräckliga för att finansiera kommande års demografiska utveckling med bibehållet välfärdsåtagande.
Samtidigt konstateras det att status quo inte räcker till i den långsiktiga relationen mellan staten och kommuner/regioner. Det kommer att krävas en omfördelning av resurser mellan staten och kommunsektorn för att den senare ska kunna säkra en god ekonomisk hushållning. Detta definieras som en utveckling där kommunsektorns nettoställning är stabil som andel av BNP.
Om välfärdsåtagandet och den genomsnittliga kommunalskatten hålls konstanta skulle statsbidragen behöva höjas något snabbare än BNP för att den nödvändiga omfördelningen ska realiseras. Det vi då talar om är en kraftfull och konsekvent omfördelningsmekanism.
Den främsta orsaken till att omfördelningen blir så viktig är ökade utgifter för vård och omsorg. Den demografiska utvecklingen innebär att åldersgruppen 80 år och äldre, som har de största vård- och omsorgsbehoven, kommer att växa mycket snabbt. Detta ger en kostnadsökning som kommunsektorn i längden har mycket svårt att bära.
Denna utmaning är en realitet över i stort sett hela landet. Men med de trender och tendenser som vi nu ser talar det mesta för att det är de mindre kommunerna som ligger sämst till. Förutsättningarna för äldreomsorgen är en särskilt tydlig illustration.
För det första är det, vilket framgår av figuren, de mindre kommunerna som i nuläget har den största andelen 80-plussare. Medan andelen 80 år och äldre är mindre än 3 procent i Sundbyberg och Knivsta ligger den på ca 10 procent i Överkalix och Dorotea.
För det andra är den förväntade ökningen av andelen 80-plussare mycket hög i de mindre kommunerna. Ökningen 2020-2025 är särskilt tydlig i de kommuner som har en befolkning på 5 000 – 15 000.
Figur 1: Andelen personer 80 år och äldre fördelat över kommunstorlek, för år 2020 samt i prognos för 2025
Källa: SCB
För det tredje har många av de mindre kommunerna redan höga kommunalskatter. Det generella mönstret är att det är de mindre kommunerna som tenderar att ha de högsta skattesatserna. Detta innebär att det finansiella manöverutrymmet, för att kunna finansiera stora och växande omsorgsbehov, är litet. Utjämningssystemet ska utjämna för de kostnadsskillnader som uppstår på grund av skillnader i strukturella förutsättningar. Men det räcker inte riktigt till. Det skiljer totalt 6.15 kronor i skattesats mellan kommunen med den högsta skattesatsen och kommunen med den lägsta, när vi justerar för skillnader i skatteväxlingar. Jag noterar att det börjar bli en allmän uppfattning att detta inte enbart beror på ambition och effektivitet.
För det fjärde är det ofta också i de mindre kommunerna som problemen med kompetensförsörjningen inom äldreomsorgen är som störst. För den som lyckas skaffa fram pengar är det inte givet att det går att locka kompetent personal.
Dessa fyra punkter summerar ganska uppenbart till ett slags ”perfekt storm” för äldreomsorgen i de mindre kommunerna. De sammantagna förutsättningarna är dåliga – och på god väg att bli ännu värre. Ekvationen går helt enkelt inte ihop på lite sikt.
Den omfördelning mellan stat och kommunsektor som Konjunkturinstitutet skulle kunna var en del av lösningen. Men den är naturligtvis inte hela lösningen. Det finns massor att göra när det exempelvis gäller digitalisering, nya arbetssätt, utbildning, arbetsmiljö och styrning.
Så visst. De offentliga finanserna är hållbara och kommunsektorns finanser starka. Men det innebär inte att det saknas riktigt svåra utmaningar.
